Kärlek
men inte den som springer på glödande fötter,
till och från snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande.
inte den som lever högt
på ständigt smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskade av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd för att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är störa den utvilade
Kärlek som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer och värnar om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och inta gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje
De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel som kammar ut irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en drar sig tillbaka till ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv
-detta är kärlek.

av Maria Wine ur "Nattlandia" 1975